Brev 1222 till Albert Bonnier 7 maj 1886

"Grez d 7 Maj 1886.

Bäste Herr Bonnier,

Jag kan icke säga hvad det gläder mig att Ni både förstått mitt nya försök i öfvergifvandet af konstruktionslitteraturen och att vi åter inträdt i relationer. En behaglig öfverraskning var också att Ni vågar 4,000 ex då jag beräknat blott 3,000, men deremot tror jag manuskriptet blir mera i tryck, ty ifrån sidan 30 eller 50 äro mina lappar 1/4 eller 1/5 drygare än trycksidan. Detta må nu vara till framdeles.

Ett annat förfärligt men förefinnes dock. Är det skäl att konkurrera med den välsignade Giftas som skall ut i Pingsttiden. Och en sak till. Blir nu Tj. Qv. Son bara tolf ark, låt oss då ge ut del I, II i September i 24.

Saken gestaltar sig då så här! (I hemlighet, och jag tror nu att Ni vill mig väl!) Min mission i Frankrike är fyld, men till offer som varit nära krossa mig. Nouvelle Revue talade sant. Den har slutat med societeterna, men den 15e Juni (Pingsttiden) utkommer såsom första artikel: Coup d'oeil sur La Suède Contemporaine par Aug Strindberg innehållande Introduction, La Cour, Chambres Ministres omstöpt. Samtidigt 15e Juni utgifver Revue Universelle (Paris) Lettres de Stockholm par Aug Sg. (redan läst korrektur!) Detta är resten på Société! Nu blir det buller om Giftas 2; stort motgift genom Franska brefven. Man ser att man icke rår på mina nio lif fast man tagit de åtta. Jag är död; begrafves; sommarens gröngräs gror på grafven. Så kommer hösten. Liket står upp och ger ut sina memoarer. Det är ju väl planeradt, och system i. Icke sant? Att samtidigt brasa på med alltsammans är för mycket och det är väl varmt i Pingsttiden, då hänryckningens dag är inne ändå.

Emellertid som Ni vill! Ändringarne godkännas! --

När jag nu får de 3,000 Frcs så reser jag från detta utslitna dyra Grez till det billiga Zürichs omnejd, der jag dricker mig stupid af bier och der min hustru skall taga barnmorskeexamen (mina döttrar ska bli barnmorskor) ty jag lefver väl ej så länge och någon måste arbeta för barnen, tills de sjelfva kunna göra det. Der sätter jag mig genast och skrifver del II af Tj. Qv. Son handlande om Upsala, Min Teaterbana, Läkarbana, Första Författeri med skonande af alla personer (äfven med fara att vara osann) utom mig sjelf. Derpå kommer boken att vinna, ty barndomen är tråkig i sig sjelf och att läsa!

Hvad affärerna beträffar står jag ju i skuld för lifförsäkringar, hyror, böcker o. d, som ju icke kan anses höra till författareverksamheten. Hur skola vi amortera dem? Af de 294 Kronor som öfverskjuta de 3,000 Fr på de 12 arken skulle nu Herr Bonnier taga 200 Kr till nyss betalade lifförsäkringar. Kunde vi få ta de 94 till böcker alldeles oumbärliga till Del II nemligen Hofbergs Lexikon, Linders Familjebok och Åberg Boströmska verldsåskådningen, så vore det godt. Men endast på vilkor att icke skuld göres, ty nu skola vi icke mackla in affärerna mera. Räckte öfverskottet längre (som jag tror, ty jag räknade minst 14 à 16 ark, så skulle ett amorteringsafdrag på gamla skulden ske.

Mycken lifskraft efter utlösningen ur Laurentska pensionsfängelset, resultatet med Société, ändring af klimat och boställe, ger mig nytt hopp på framtiden, och en fredligare behandling af ämnena, hvarför väl inga svårigheter i tryckning skall uppstå.

Skulle behöfvas ansvaringar till namnsedel får man väl köpa ett par sådana, hellre än att anmoda personer som sedan taga hela ens person med hull och hår i tacksamhet.

Nu bryter jag alltså upp från Grez och blir German igen, afvaktande respengarne. Vill Herr Bonnier sända dem i Franska banksedlar slapp jag återse det förfärliga och dyra Paris, samt embrancherade via Moret direkt med qvinnor och barn och boklårar till Zürich.

När jag slutat Del II, har jag tänkt i det Germanska Skog och sjö och berglandet skrifva ett häfte Svenska Idyller till Julen anlagda sedan länge på hexametrar. Dessa äro sparpenningar från Tj. Qv. Son der landskapet är afsigtligt försummadt. Idyllerna skola bara vara impressions utan idéer, kanske med några vignetter af Andrén.

Jag känner mig nemligen mycket idyllisk mellan drabbningarne och tror på ölet, kägelbanorna och alperna, sedan nemligen jag brutit mig in i Paris, som icke alls lockar mig mer. (Jemför: T. Qv. S.! Men så många sönderbrutna paraplyer, kaffekokare, ryggradar, nervstumpar för att få hål på den väggen!), sen jag fått min vilja fram!

Med de hjertligaste helsningar till Karl Otto och mina vördsamma till familjen tecknar jag

Med högaktning och tillgifvenhet

August Strindberg.
(...) "